Asså, jag fattar inte riktigt hur man ska vara som person egentligen. För ett och ett halvt år sen gick jag in i väggen, för att jag sa aldrig ifrån. Jag tog på mig mer och mer arbete, mer och mer känslomässiga saker, ryggen pajjar, stressigt på jobbet, mycket kring flytten och allt annat brevid. Som tex att ta hand om sig själv. Men tydligen så glömde jag det. Jag var väldigt mån om att hjälpa andra med deras laster. Och det gjorde väl att jag tappade kontrollen totalt över mitt liv. För en kort stund iallafall. Den känslan har varit nu borta rätt så länge. Inga panikångest attacker på länge, men idag kände jag en viss liknande känsla av just den lilla stressen som jag hade då när jag jobbade. Då kan jag tala om att man blir lite skraj över att man går in i en betongvägg...Igen.

En god dåvarande kollega sa då till mig, eftersom denna person hade gått igenom samma sak som jag, att:  " För att du ska bli frisk och bra igen, måste du bli självisk. Det tar 6månader, 1 år, kanske 2 år eller längre,  innan du verkligen är dig själv igen. Och att mina närmaste måste förstå att vägen till att bli frisk är att vara självisk, och att skita i andra.".... Ja, det var ju som sagt väldigt svårt att bli självisk. Att tänka på sig själv bara. Ta hand om sig själv. Även om man hjälper andra runtom sig så måste jag bara vara stenhård på att vara tydlig vad jag vill. Men jag känner idag att det inte riktigt funkar det där med själviskheten längre.
Ena stunden är man glad, den andra ledsen. Arg, förtvivlad, lycklig, ja, allt möjligt. Men jag har iallafall bestämt mig att jag ska skippa själviskheten och bara göra som andra vill. Jag vill sätta andra före mig. För jag orkar inte riktigt alltid ha en förklaring varför man är som man är. Därför är det bara bättre att jag låter andra gå före i kön, och sen när kön är borta så tar jag tag i mig själv...
Nu när man kan säga nej, då blir det fel. Eller? Kanske jag säger nej till fel saker. Eller?

Man har gått hemma x-antal månader och det sliter på en. Men samtidigt så lär man sig lite hur man är som person. Är man lycklig när man går hemma och inte gör så mycket? Eller är man driftig och vill hålla igång men att även kunna slappna av lite då och då och samtidigt kunna vara lycklig?
Jag har lärt mig det, att jag är ingen människa som är lämpad att gå hemma och glo. Jag har så mycket att ge i min unga ålder att jag vill bara ut och jobba och ge järnet! Visserligen så är det lättare sagt än gjort.
Jag är en försvarande person. På både gott och ont. Jag hugger till väldigt fort om nån säger bara nånting som jag inte gillar att höra. Men kan man inte acceptera det så visst, jag kan förstå det. Alla kan inte vara perfekta.

Jaja, det var väl lite utav luftningen då.. Får se om man kommer på nåt mer att skriva om senare... Nåt man glömt att ta upp..

Hoppas alla får en fin helg med nära och kära!

Nu ska det försökas att sova!

Godnatt