Att bygga upp sitt självförtroende från att det varit noll är en lång lång, lååång resa. Ett steg framåt, två steg bakåt. Så kan jag känna ibland faktiskt. Det fanns en tid i mitt liv, då jag var väldigt osäker på saker och ting. Vågade inte visa den rätta jag. Jag var alltid tyst och höll med. Gjorde allt som man vart tillsagd. För att inte göra folk besvikna eller arga. Under en liten period levde jag på en persons villkor. Jag hade ingen egen vilja. Långt inne nånstans i hjärtat hade jag viljan att fajtas för att våga ha rätt för en gångs skull. Det har väl satt sina spår. Idag är jag en självsäker person, åtminstone till 85%. Man har sina dagar då man vill bara få saker att gå rätt. Men det är inte alltid man lyckas. Då får man en tung känsla i kroppen att, står allt rätt. Duger jag? Varför kan man inte göra såhär istället? För att få mig glad. Ibland så hamnar jag i denna "grop", där jag gör allt för att folk ska vara glada. Som arbetslös, är det svårt att vara glad varje dag. Det är svårt att göra andra glada när man försöker fundera ut, herregud, vad ska jag göra. Som en person som har haft dålig självkänsla av många olika anledningar i en period av livet behöver mycket närhet, känna att man är en människa. Ljuger man så hoppar förtroendet för folk långt ner och så börjar uppbyggnaden igen. Jag har svårt att prata om saker som tynger, därför skriver jag istället. Spelar ingen roll vem som ser det. Det är bara folk som bryr sig som läser. Nåt jag har lärt mig är att aldrig ge upp. Fajtas in i det sista. Vad du än gör, ge inte upp. Lättare sagt än gjort Jag ger aldrig upp. Och jag menar det. Jag satt på läkarmottagningen idag, så träffade jag en tjej som jag träffa under skoltiden. Satt och snacka om livet i allmänhet. Detta är en person som verkligen har mött både mörka och ljusa sidor i livet. Hon var där med sin nyfödda dotter. Dottern var en vändpunkt i hennes liv. Det bästa som hänt denne person. Att en liten individ kan ändra en vuxens perspektiv på livet. Skulle man kunna applådera så skulle hon få stående ovationer av mig. Därför, ska man aldrig ge upp. Nåja, livet är inte en dans på rosor, vad hade man förväntat sig. Det är verklighet. Jag gör allt jag kan, man är bara en människa. För kärlekens skull.